Disney har producerat en hel hög med spelfilmer, och av det lilla jag hunnit se av dem innan jag hunnit vända mig efter fjärrkontrollen så har de alla verkat vara gjorda efter parollen “Good, wholesome family entertainment based on christian values”, och verkat vara riktigt, riktigt läskiga. Sådan tur var så var det inte förrän i pausen som vi tittade i programmet och upptäckte att det vi såg var en scenuppsättning av filmen Mary Poppins, producerad av Disney år 1964. Min första tanke var då att jag ville se filmen för att få se originalet, sedan startade hjärnan lite försiktigt fick mig att förstå att jag kanske skulle läsa boken av Pamela Lyndon Travers från 1934 istället. Det var OK, hjärnan släppte taget när föreställningen började igen och lät mig njuta som ett barn av spektaklet.
Föreställningen var helt suverän, grymt bra och helt suverän en gång till. Sångerna var väl inte nivå med Jesus Christ Superstar så något soundtrack kommer jag nog inte att besvära mig med att skaffa, men scenografin och skådespelarna/sångarna var ….mycket! Storyn är enkel; Familjen Banks byter barnflickor som hushållerskan byter förkläde då Mary Poppins dyker upp och tar hand om barnen. Sedan följer förvecklingar och sist ett riktigt lyckligt slut.
Hur tusan har då Göteborgsoperan lyckats göra en bra musikal efter en Disney-film? Jag tror svaret på den gåtan är att de har utgått från filmen och sedan, helt utan ironi eller blinkningar åt publiken, brett på rejält. Återigen, jag har inte sett filmen, men jag skulle bli förvånad om det glittrade, blinkade, dansades och sjöngs med lika sprudlande lycka som på Göteborgsoperan, och då visade det sig ändå att det var som jag trodde, att Julie Andrews spelade huvudrollen i filmen (jag har sett början och tre minuter i mitten av “Sound of Music”. Huääörk). Samtidigt så avbröts Mary Poppins fantastiska glädjestrålande av lite äkta allvar då och då, vilket jag tror också var en skillnad från filmen (som jag faktiskt inte kommer att vilja se, så det så). Tack Linda Olsson, du var enastående.
Eftersom jag är född i början på 70-talet och föreställningen baseras på en Disney-film känner jag mig tvungen att vara mycket tydlig med att jag inte har menat att vara det minsta ironisk någonstans i texten ovan.
Disneys filmer förvandlades rätt kraftigt när de blev spelfilmer. De tecknade fram till 50-talet kan ju vara läskiga på riktigt (kolla in Törnrosa, till exempel, en film som mina barn vägrar se om). Det sägs ju också att gamle Walt själv var sadist, vilket är rätt lätt att tro när man sett just Törnrosa eller varför inte Askungen. Eller tidiga Kalle Anka och Musse Pigg, där det viktiga är exakt hur mycket dom slår sig när dom drattar på ändan.
Intressant! Då skall jag inte (låta en kompis) ladda hem de gamla rullarna, J är lite känslig för otäckheter på film. Undrar vad det var som gjorde att spelfilmerna blev så aspartam-söta, marknadsavdelningen växte?
Mary Poppins är tortyr. Min frus systerdotter älskade Mary Poppins i somras och ville se den varje dag. Gärna flera gånger. Efter ett tag blir man jävligt trött på den glättiga musiken!
Nu har hon (systerdottern) gått över till Mamma Mia. Jag vet inte om det är en förbättring.
@mjn:
Jag har tvingat mig själv att titta på lite youtube-klipp (som straff för att jag försökte få min eee att spela webbradio, vilket ledde till elände) och Sound of music är bra i jämförelse. Välkommen hit förresten , tipsad av A-K?
Jag håller med dig helt o hållet! Linda o de andra var helt fantastiska! Så grymt fantastiska att jag var tvungen att se den en gång till…