“Om inte min farfar hade HATAT statarsystemet så hade du plockat potatis åt greve von Rööv nu istället för att spela i ditt skitband” -Twiggy Pop i den fantastiska låtsas/på riktigt poporkestern Doktor Kosmos.
Fast oavsett hur rolig kommentaren ovan är så är den helt fel. Hat suger, oavsett om det är för en god sak eller får ett resultat som vi uppfattar som bra i efterhand. Det där med greve von Rööv kan för övrigt diskuteras om det var hat mot statarsystemet som möjliggjorde att snubben kunde spela i sitt skitband eller om det var utvecklingen från jordbruks- till industrisamhälle som bidrog mest till att vi blivit så rika att bortskämda ungar kan få en gitarr i födelsedagspresent och möjligheten att repa i familjens garage.
Updatering: Hela det här inlägget inspirerades av Anna Trobergs inlägg om hat i gamer-kulturen, och kommentarerna till det som visade (på ett skrämmande sätt) att hon har rätt.
Just nu är det oresonliga och för mig helt obegripliga hatet mot en kvinnlig spelutvecklare, Anita Sarkeesian, och vad som kommit att kallas #GamerGate1 aktuell, och det har fått mig att fundera på vem som hatar och varför, och vilka gemensamma drag olika hatare har. Jag har en förklaring och håll i er, ‘cos I’ma get Goodwin on yo ass.
De som hatar är, tror jag, människor som anser sig slå underifrån, och de verkar uppleva sig kämpa för en bra sak, för Det Goda rentav. Kanske slår de underifrån på riktigt, kanske har de tagit på sig en offerkofta, kanske kämpar de för en objektivt sett god sak? Det spelar inte så stor roll. Verkan på omvärlden när de tar i lite extra för att överheten tål det, eller fan bara skall ha det, är densamma oavsett orsak. Den verkan är dålig.
Stark motvilja, och i dess förlängning hat, kan vem som helst känna, men vi beter oss oftast inte som svin trots dessa starka känslor. Jag tror det beror på att vi vill passa in, vara som alla andra och, tja, bete oss som resten av flocken förväntar sig helt enkelt. En svaghet i denna sociala konstruktion är att om hatandet och det allmänt svinaktiga beteendet känns sanktionerat av samhället så verkar alla spärrar kunna släppa på kort tid, endast begränsad av normens överföringshastighet mellan individer. På internet är denna tid mycket kort.
Hitler utmålade judarna som förtryckare och dolda makthavare, och använde makten han fick genom denna populism till att med statens våldsmonopol visa hur de nya normerna för hur man behandlar judar skulle vara. Han hade en ingrodd antisemitism att bygga på, men det var hans normförskjutning som gjorde förintelselägren möjliga.
På samma sätt, men med sin egen gemenskap på internet eller den lokala föreningen som bas för normer och dess förändringar snarare än reell politisk makt, skapar sig olika grupper en självupplevd rätt att hata och att verka i enlighet med detta hat. Sektvänstern och de fina vänsterhatarna verkar anse att kapitalismen utövar våld mot dem och att plundring av Åhléns eller hot och misshandel av kapitalismförespråkande politiker därmed är legitimt självförsvar. Fulhatarna till höger lyckas finna det nödvändigt att försvara sig mot Sveriges mest marginaliserade och maktlösa grupper som t.ex. somalier i en (för utomstående) lika halsbrytande logisk kullerbytta.
Vad gäller det antifeministiska hatet mot kvinnor inom IT så verkar det ha uppstått en perfekt skitstorm av gynnsammast möjliga förhållanden för alla de tidigare nämnda faktorerna; vi har personer som i hög utsträckning kan antas ha känt sig utanför sociala sammanhang utanför sin internetgemenskap, känt sig marginaliserade, känt sig hotade av en feminism de förknippar med maktens korridorer och som de i sin ekokammare börjat uppfatta som ett direkt hot, har en stor gemenskap som de valt själva och där oliktänkare väljs bort/väljer bort sig själva, och vips så verkar det i just deras del av internet anses vara helt okej att hota med att döda hela sin antagonists familj.
Att människor tystnar i offentligheten på grund av rädsla, att människor misshandlas för att de anses tycka fel, att hemlösas läger bränns ner är inte bara individuella tragedier, det är verkliga hot mot demokratin och det öppna samhället. Jag önskar att jag kunde komma något mer att göra åt det. Jag kan inte ens uppmana till att gå in i urspårade diskussioner och försöka återskapa lite normalitet eftersom det känns lite för mycket som att uppmana folk att gå emellan för att stoppa ett knivslagsmål eller en gangsteruppgörelse. Någon som har förslag på möjliga åtgärder?
1. #GamerGate startades som en reaktion mot vad som uppfattades som att någon fick bra recensioner på grund av personliga kontakter, och mot bristande etik inom journalistiken, men det ursprunget var i själva verket ett rykte skapat av ett bittert ex. Sedan kom faktorn feminism in när vissa journalister började ifrågasätta könsroller i spel. Gissa om Leigh Alexander, Jenn Frank, Zoe Quinn och Brianna Wu upplevt en diskussion om etik och journalistik eller om de blivit mordhotade. Mer i en artikel i Huffington Post. Sverige då? Självklart. Och det var Anna Troberg som fick mig att hitta hela soppan genom den här utmärkta texten. ↩
Tags: feminism, gamergate, internets, journalistik, nörderi