Kina som förebild i människorättsfrågor

Ett reportage från Kina i P1:s Studio ett igår bekräftade det som senaste året (minst!) snackats om på de bloggar jag brukar följa, nämligen det att Kinas syn på internet och censur ligger rätt nära hur vi ser på det i Sverige.

Lyssna på reportaget här, det är 8’55” långt.

Tonen i reportaget är den vanliga; Kina har en fruktansvärt repressiv regim och kämpar som troll för att hålla ordning på de olydiga internerna -fel, invånarna menar jag, och jag menar inte medborgarna- men friheten på internet kan de inte stoppa eftersom människans inneboende längtan (och vilja) att få bestämma över sig själv och sina uttryck är så stark och för att internet möjliggör yttringar av denna längtan (och vilja).

I allt detta måste man hålla med: Kinas regering är hårt repressiv, människor gillar frihet och internet är jättejättesvårt att kontrollera. Inga nyheter. Men 2’10” in i programmet, hajar jag till, då intervjuas en ung kines som spelar dataspel på ett internetkafé, och det hon säger om censur skulle kunna vara hämtat från riksdagen, läsecirkeln eller fotbollsklubben. Hon säger att hon märker av censuren då och då, men att det inte påverkar henne. Hon tycker att det är bra att myndigheterna censurerar porr och våld, men tycker att det är onödigt att kontrollera politiskt material. Någon som inte hört något liknande i Sverige?

För mig är obegripligt att inte se att all censur är en subjektiv bedömning (av censorerna eller den som skapar regelverket) av vad som är OK, och att det inte är samma bedömning som man själv skulle gjort. Jag tänker på fikabordsdiskussioner jag hört (under min mörka tid som konsult för ett antal år sedan) där någon säger att fnulliputt borde förbjudas, och sedan diskuterar man sina olika preferenser och kommer till konsensus 13 minuter senare om vad som skall bort. Ingen tanke på att samma konsensus kring fikabordet på cernsurmyndigheten blivit något helt annat, och att ens egna värderingar mycket väl skulle kunna vara förbjudna. Nå, detta är samma problem som rent mjöl i påsen-diskussionen; man vet inte om man själv har de rätta åsikterna eftersom det är någon annan som gör bedömningen.

6 Responses to “Kina som förebild i människorättsfrågor”

  1. Moi says:

    Hmmm, censur… Håller med dig om att det är önskvärt att få uttrycka sina åsikter, oavsett vilka de är. Men jag undrar om mänskligheten egentligen klarar av ett ocensurerat samhälle. Funderinge baserar jag på:
    1. Det är ganska få personer som orkar vara obekväma, så vida de inte tillhör en grupp där deras åsikter inte är obekväma.
    2. Majoriteten är inte särskilt snäll med personer som tycker annorlunda i viktiga frågor.
    3. De allra flesta verkar tycka att det är OK att hålla tyst om sina avvikande åsikter bara de får leva i lugn och ro med hyfsad material standard.

    Med detta sagt vill jag slutligen slå fast att jag tycker att kampen för yttrandefrihet är nödvändig, och att jag själv inte brukar hålla tyst i särsklit många sammanhang.

  2. Jeppelin says:

    Mmm, människor kanske måste ha ett censurerat sammanhang eller en gemenskap att finnas till i, i alla fall verkar de allra flesta söka sig till sådana. Förutsåg/insåg grundlagsförfattarna måhända detta och insåg att allas olika små obskyra åsiktsgemenskaper måste skydas för att alla skulle ha en chans att trivas i landet? eller skrevs yttrandefriheten in för att man förstod att landets styre skulle utarmas och riskera diktaturifiering om man tilllät att åsikter och yttranden skulle kunna förbjudas?

  3. Josef Boberg says:

    Kan det hela vara så banalt enkelt – att ingen enda MaktPyramid-MaktElit-Nisse/Selma någonstans i hela världen – i grund och botten vill ha medborgare = undersåtar som kan tänka/tala/skriva/agera fritt = icke MainStreamat ❓

  4. Josef Boberg says:

    Hoppsan… – min första kommentar hamnade i modereringskön…

  5. Jeppelin says:

    Ja, hur gick det till? Jag har inte så himla bra koll på wordpress…

    Och nej, makten vill oftast ha det lätt, inga jobbiga undersåter. Det är tur at det finns undantag, och att de råkade vara på plats när det skrevs grundlagar. Även i dag finns riksdagsmän som svarar på mail från undersåtarna och faktiskt anstränger sig för att förstå.