Posts Tagged ‘kulturdinosaurier’

Efter Efter stormen

Wednesday, October 1st, 2014

Det är inte för att är bitter för att jag inte vann novelltävlingen Efter stormen (vilket jag är) som jag tycker att MIX förlag helt slarvade bort prisutdelningen i tävlingen Efter stormen, utan för att det var tråkigt att se hur ett annars väl genomfört publiceringskoncept missade att utnyttja kraften i det läsarengagemang man lyckats uppbåda.

MIX förlag har alltså tänkt ut ett koncept som de kallar 360-gradigt berättande. Jag tror att jag hittade dit genom något så bisarrt som att klicka på en reklambanner, vilket jag hoppas säger mer om marknadsföringens kvaliteter än min benägenhet att gå på click bait. Jag klickade i alla fall runt och föll genast för marknadsföringstänket kring projektet. MIX förlag verkade ha tagit ett helhetsgrepp. Snygg sida (konst av briljante Simon Stålenhag), tre författare kontrakterade för kortromaner, smakprov i form av prequels, “Testa dig själv och överlev” och en novelltävling för att engagera läsarna.

Efter att ha kommit på hur mitt förslag skulle börja tänkte jag ut vad jag skulle säga på prisutdelningen och skrev sedan mitt icke vinnande bidrag. Jag tänkte att prisutdelningen ändå kunde vara kul, bokmässa och allt, men när det var dags verkade publiken huvudsakligen bestå av vinnarens tre kompisar och ett tiotal som andra som mest verkade vara där för att det fanns lediga sittplatser att vila bokmässefötterna vid. Wtf? Jag hade förväntat mig ett tiotal hedersprismottagare med sina respektive närmast sörjande i publiken, lite pukor och trumpeter och sedan en vettig vinnarintervju med efterföljande paneldiskussion om marknadsföringen, följt av e-utgivning av så många bidrag man orkade. Nu blev det bara en kort introduktion av killen som vann, som dessutom knappt hördes trots att scenen stod på det lugnaste stället på hela bokmässan, och ett besked om att man kan köpa vinnarbidraget som e-bok. Känslan av att man utlyst tävlingen för att i alla fall de tävlande skulle köpa boken kom smygande.

Den missade möjigheten framstår som märklig med tanke på hur de författare jag följer på bloggar och annat kämpar för att tränga igenom mediebruset, och hur de med rätt knappa resurser lyckas genom att (som jag uppfattar det) bygga vidare på det engagemang man som läsare känner efter att ha läst en bra bok. Jag kan förstå om bokförläggarbranchen är lite försoffad och benägen att missa nya möjligheter, det hör till (och jag har skrivit om det), men om jag förstått det hela rätt så han man ändå med MIX förlag följt skolboken och skapat en liten lättrörlig och från moderföretaget oberoende enhet som kan få pröva nya idéer utan att VD lägger sig i men ändå med tillgång till det stora bolagets resurser. Hoppas att de lärt sig och gör bättre nästa gång. Och att jag vinner nästa tävling. Det vore det allra bästa.

Jag bara MÅSTE vara med och streisanda Wiehe

Thursday, December 22nd, 2011

Jag kan inte låta bli att fnissa åt Mikael Wiehe och hans skivbolag, även om jag såklart egentligen borde vara arg och upprörd. Chefen för Wiehes bolag ruttnade på att Sanna Rayman med man och barn spelat in en låt av Wiehe med en egenskriven text och lagt upp på YouTube. Historien berättar sig själv, och jag kan inte låta bli att vara med och streisanda Wiehe och hans genomruttna skivbolag.

Dessutom vore det lite kul att få sitt första cease-and-desist-brev på det här lite gulliga och juridiskt sett ofarliga sättet:

Meningen med konst

Saturday, October 1st, 2011

Det är nog ganska okontroversiellt att påstå att konst funnits så länge människan funnits. Jag skulle faktiskt vilja gå så långt att definiera människan som människa från det ögonblick hon började producera konst. Nåja, den definitionen kanske är lite vid med tanke på vad olika artmässiga föregångare presterat, men konst har producerats under överskådlig tid. Under hela den här tiden kan man nog utgå från att man funderat över varför man håller på med konst. Är det för att provocera, göra något fint eller underhålla? Frågorna har säkert varit de samma eller i alla fall liknande, med utflykter i olika utmarker beroende på politiskt läge (konst för att behaga gud, kung eller chef, propagande etc.). I alla fall har det hela bottnat i att man vill att så många som möjligt skall ta del av konsten, och extremt sällan verkar huvudanledningen vara “För att det skall gå att sälja”, “För att få betaaalt” eller liknande.

Nu har jag två gånger idag misslyckats med att kopiera köpta filmer till min hårddisk (så att barnen kan se filmerna på mediaspelaren och slipper bli arga för att filmen inte tål mer än en gnuggning mot golvet). De filmerna vill inte bli sedda. Den konsten är enbart gjort för att en plastbit kodad med ettor och nollor som representerar filmen skall gå att sälja för 29.90 på Statoil eller för att man skall kunna kräva 200 spänn för varje ex av den som man anser att en sjukpensionär har fildelat. Och ni påstår att ni är kreatörer som håller på med konstnärlig verksamhet. Konst vill bli upplevd, inte inlåst p.g.a förhistoriska uppfattningar.

Onödig polarisering av debatten

Wednesday, April 29th, 2009

Precis när man inte trodde att DN skulle kunna förlora fler prenumeranter så kommer man med en av de mest onyanserade artiklarna hittills i debatten, och det dessutom på ledarplats.

Det är fascinerande hur man kan låna sig till en så låg propaganda från upphovsrättsgänget när man till och med fått stora journalistpriset för en artikelserie som i princip byggde på upphovsrättsbrott. Eller har de glömt att Fredrik Strage vann priset som årets förnyare med sin YouTube-topplista? De kanske inte följde topplistan, utan nöjde sig med att glänsa på prisutdelningen.

På det hela taget är det så oerhört tråkigt att debatten kring medborgarrätt på internet blivit så polariserad, och trots allt snack om de hotfulla piraterna så anser jag att polariseringen är helt och hållet upphovsrättarnas fel (jo, hjälpta av en övervakningskåt regering, jag vet). Polarisering av debatter leder till låsta positioner och prestige istället för konstruktiva diskussioner, vilket i det här fallet leder till mer repressiva lagar och ökande motsättningar.

Nu skall jag inte orda mer om detta utan hoppas att ni som hittat hit läser vad Blogge och Badlands Hyena har att säga om saken.

Hur är utsikten där borta på läktaren?

Sunday, April 26th, 2009

I onsdags skrev Håkan Lindgren om fildeling i G-P under rubriken fildelning och fattigdom. Bland annat hävdar han att storbolagen egentligen vill avskaffa upphovsrätt. Jag har funderat på hur jag kan kommentera hans åsikter; det är inte lätt att nå fram till någon som befinner sig så långt upp på läktaren som Håkan Lindgren gör i den här frågan.

Artikeln börjar konventionellt med en retorisk fråga om varför det är så svårt att förstå att man skall betala för sig även på nätet. Mitt svar på den frågan är att jag inte ens börjat slå min fru, eller mer specifikt, folk vill inget hellre än att betala för kultur, bara man hittar den och det till ett pris som inte känns som en uppmaning att hitta det på The Pirate Bay istället. Nog om det.

Det riktiga urspårningen sker en bit in artikel då det påstås att storbolagen och nedladdarna vill samma sak. Först ett citat:

Därför är det så viktigt att få oss att känna att upphovsrätten är patetisk och ohållbar.
Tänk efter: vem tjänar på att människor självmant avstår från sina rättigheter? En generation som ger upp idén om upphovsrätt har också gett upp alla anspråk på att få betalt för sitt eget kreativa arbete. Denna uppgivenhet marknadsförs som ett angrepp på de stora företagens makt, men vem tror ni trivs bäst i ett samhälle utan upphovsrätt – giriga storföretag eller ensamma kulturskapare? Vore jag en hänsynslös kapitalist kunde jag inte önska mig något bättre än en framtid utan upphovsrätt.

Marken gungar när jag läser det. I min värld har kulturskapare börjat lägga ut sina alster på nätet själva medan storbolagen jobbar som bävrar för att upphovsrätten skall gälla in absurdum och ser till att låsa in varje tänkbar upptäckt i så många patent de kan komma på. I Håkans värld händer uppenbarligen något helt annat.

Det felaktiga antagandet att piraterna vill avskaffa upphovsrätten kommenteras väl bäst av att piratpartiet, som ju har fler än 40000 medlemmar och kan få representera piraterna i det här sammanhanget, vill ha upphovsrätten kvar.

Hoppas att debatten efter EU-valet den 7:e juni har mer kontakt med verkligheten på internet.

Fallgropar från -68

Wednesday, April 22nd, 2009

Via Intensifier hittade jag idag en artikel av Per Wirtén i expressen som ger utryck för det jag fruktar mest skall hända med piratrörelsen: sextioåttafiering, eller sekterism och elitism som leder till missuppfattningen att om man bara provocerar staten lite lite så kommer den att bli så represseiv att de slumrande (och inte lika upplysta) massorna reser sig. Jag har skrivit lite om det tidigare.

Intensifier menar att Wirtén inte förstått internet och piratrörelsen, och visst, att beskriva friheten på internet som lite lyx för de priviligierade är en rätt skakande missuppfattning. Jag kan ändå inte skaka av mig känslan av att Per Wirtén har en poäng när han beskriver piratrörelsen som intellektuellt och avsmalnande, som om bredden vi är så måna om att försvara kvävs av hurraropen.

Nu är det inte konstigt om internets fylls av hurrarop från pirathåll, men låt det inte gå förlångt, va? Det finns faktiskt en risk att Wirtén har rätt, men vi kan inte ha en piratrörelse som blir sekteristisk, det funkar inte. Lova mig nu att det inte blir så.

Världskulturmuséet i Göteborg

Sunday, March 29th, 2009

Jag har varit på världskulturmuséet i Göteborg. Det var gratis att gå in, ändå kände jag mig så fantastiskt lurad på just pengar efter att ha varit där. Skattepengar. Nu var det mest för att ge barnen lite tillfälle att springa runt och leka lite som jag och en kompis gick dit, men när vi nu ändå var där passade vi på att titta på utställningarna. De var alla anledning till irritation var för sig, så jag beskriver dem en och en och avslutar med en summering av själva stället och varför det är grymt störande.

Första utställningen vi gick till hette Bollywood. Tanken är nog att ge en introduktion till Bollyoodfilmer, och detta genom att beskriva bollyoods historia, vad som är speciellt med filmer därifrån och genom att visa lite exempel på filmscener. Detta har man valt man att göra genom att visa ett hundratal filmaffischer, en cykelricksha, ett par religiösa statyer, fem texter om bollyood filmer skrivna av den där praktikanten på aftonbladet som det aldrig var tal om att ge förlängt kontrakt och tre skärmar som visade dansscener och filmtrailers. Man kan också gå dit med sin möhippa och spela in 90 sekunder film. Det är så fritt från substans att Linda Skugge hade blivit avundsjuk om hon sett det hela, och texterna skulle kanske räcka till ett programblad för en riktig utställning om Bollywood.

Vi gick vidare till en utställning som heter “En stulen värld”. Handlar den om hur konstskatter rövats från sitt ursprung genom tiderna, med exempel från antiken, medeltiden, kolonialismen och andra världkriget? Nej, den består av ett stort antal helt fantastiska tyger som hittats svepta kring 200 år gamla lik begravda på en halvö i Peru. Man undrar hur självupptagen man kan bli. I stället för att fokusera på de fantastiska tygerna man visar, som dessutom visas mycket sällan eftersom de är så sköra, så hängar man upp sig på vad “vi” gjort en gång. Det är inte ens så att Peru vill ha tillbaka tygerna, till skillnad från rätt mycket som finns på olika muséer, så man väljer dessutom ett uselt exempel på “en stulen värld”.

Det sista vi såg var en utställning om politisk aktivism. Den var självklart grymt snygg, det kan de, och den var faktiskt inte helt ointressant. Det vara bara lite udda urval. Aktivismen mot Pol Pot bredvid Göteborgskravallerna, någon som ser en enda beröringspunkt? En lång utläggning om piratradio på fm-bandet som sättet för vanligt folk att nå ut med sin åsikt till fler än bara grannarna, men inte ett ord om internet, känns inte det lite …1998?

Hela bygget ger en känsla av rikedom och överflöd och viljan att stärka utsatta gruppers självkänsla i en kall värld. Jag tvivlar inte på man lyckats stärka självkänslan för de som får jobba med Världskulturmuséet, men det verkar vara rätt lite självkänsla för pengarna, jag tvivlar starkt på att någon annan än de inblandade blir påverkade i någon positiv mening.

Kort sagt, de som känner att de vill bli lite upprörda rekommenderas varmt att besöka betongkolossen vid korsvägen.

Dags för Svartklubb 2.0

Tuesday, March 24th, 2009

Kanske är det för att jag är gammal, men dagens ungdom verkar inte hänga på svartklubbar så som ungdomen fordom plägat göra. Jag har en känsla av att det i så fall beror på att tillståndsmyndigheterna inte är så njugga som de en gång varit och att alkoholförtäring på lokal blev rätt mycket billigare i början på 90-talet (i alla fall slutade folk gå till Gasquen på Chalmers då eftersom det inte längre var enda stället som var öppet till fem och sålde öl till humana priser). Nåiallafall, det var status i att gå på svartklubb, alla gjorde det (alla utom jag) och små band kunde bli stora genom spelningar där. Snart finns behovet där igen.

HAX skriver om telekompaketet och hur det verkar skjuta in sig på att stöpa om internets till en slags kabeltv, drivet av en ohelig allians av terroristförskräckare, moralpaniker och blandade korporativistiska branschintressen. Förutom att The Pirate Bay och motsvarande kulturspridare så klart inte skulle finnas med ens i det dyra kabelinternetpaketet där porren och sporten är med, så skulle kulturlivet hämmas genom att antalet mötesplatser och antalet människor som hittar till dessa skulle minska dramatiskt. Kultur blir bättre genom möten människor emellan. Likaså är oreglerad kreativitet skojigare än affärsmodellstyrd dito; Piratbyrån är roligare än Liza Marklund, svartklubb är roligare än återförening av New Kids On The Block.

Hoppfullt är ändå att drivkraften att skapa kultur verkar vara så stark att hinder och repressalier inte stoppar folk med ett brinnande intresse. Jag såg precis Kobra som handlade om metal-scenen i mellanöstern. Man kan inte påstå att livet i t.ex Iran blir lättare om man har långt hår och spelar dödsmetall, ändå görs det, och det är “bara” en hobby, man vill bara ha lite roligt. Med det i bakhuvudet blir det rent löjeväckande att försöka stöpa om internets för att kunna sälja plastbitar med Britney Spears och talböcker med Carina Rydberg. Det intressanta kommer att hända i oreglerade delar av nätet, och jag lovar att äta upp min gamla basker om det inte blir högsta mode att vara en del av det skapande som sker där. Det är dags för svartklubb 2.0!