“CD-skivan … är mest en marknadsföringsprodukt, bra för kontakter med konsertagenturer, men inget särskilt smart grepp för att nå fram till publiken”
Jag hörde precis på “Mitt i musiken” i P1 där Henrik Langemark, talesman för Musica Vitae (Musik i Syds stråkensemble för klassisk och nutida konstmusik, inget jag någonsin hört talas om tidigare) berättade varför de lägger ut alla sina inspelningar på nätet och låter publiken komma i kontakt med musikerna via bloggar.
lyssna här
I mina öron lät det som en person som levde i nutiden. Utan åthävor eller någon ton av att göra ett politisk uttalande förklarade han att det där med CD-skivor nog inte var något som de skulle orka lägga ner någon energi på i fortsättningen. Kontakt med publiken, och mer publik, får man genom att exponera sig på nätet, och publiken är det viktiga. Ingen sa ett ord om hur tusan de skulle kunna få betalt, vilket var skönt, det handlade bara om att hitta det bästa sättet att nå ut med sin konst. Hurra, och hoppas att det är en trend.
De som tycker att det känns jobbigt att konkurrera med gratis kan läsa hos opassande.se om Ramlösa.
Men vet du vad jag saknar? Konvoluten… De där härliga LP-konvoluten vars innerficka fick ett allt större hål i botten, så att favoritskivorna till sist ramlade rakt igenom. Där kunde man sitta med hörlurarna som verklighetsbarriär och försjunka i det ofta grafiskt snygga konvolutet som vilade i knät. Nostalgi… CD-skivans mindre format gör sig inte som grafikbärare på samma sätt. Och på datorskärmen blir allt så tillfälligt. En bild är snart ersatt av en annan. Kort och gott: Grafik och musik hör ihop!