Archive for January, 2011

Anställd på FRA? Moi?

Thursday, January 20th, 2011

En kul kampanj har återuppstått, FRA-leken, som går ut på att man skall avslöja saker om sig själv med en utmaning till läsaren att glömma det som inte är viktigt för rikets säkerhet. Två bloggare har återpostat sina avslöjanden från för ett år sedan, Emil Isberg och Scaber Nestor.

Reglerna (från Emil Isberg):
Om du inte lyckas glömma bort den har du automatiskt förlorat. Om du läcker uppgiften till någon annan har du också automatiskt förlorat. Glömmer du bort uppgiften kan du med stolta steg gå till Lovön och söka jobb på FRA – om du ens då kommer ihåg att du kan glömma bort en generande sak om någon du känner.

Det visade sig att jag glömt vad de skrev för ett år sedan. Hjälp, tänkte jag, det gick att glömma, var det feltänkt att vara emot att FRA kan få kolla vem man är? Eller måste jag genast söka jobb på FRA? Sedan kom jag på att jag läste rätt många avslöjanden, vilket sätter finget på nästa svaghet i teorin om Total Information Awareness; man ser inte skogen för bara trän samtidigt som detaljerna försvinner i mängden information.

Ett lyckat experiment, således…

Terrornoja

Wednesday, January 12th, 2011

Det verkar som om vi fått ett nytt och obehagligare samhälle i julklapp. Om man får tro Dagens Nyheter så verkar det som att man kan få polisen att stoppa vem som helst som ser lite muslimsk ut genom att ringa och dra en vals om att man sett någon be på en busshållplats eller något annat man inte gillar.

Det jag och den oskyldige mannen med religiösa vanor och ryggsäck skulle önska av polisen är att de kopplar på hjärnan innan de börjar jaga folk, och/eller drar nytta av den rätt enorma kunskap om förbrytare som rimligtvis måste finnas inom polismyndigheten.

I det här fallet skulle man kunna tänka sig att de kollade hur vanligt det är att självmordsbombare rullar ut en bönematta och knäböjer innan de kliver på bussen de tänker spränga. De hade också kunnat kolla hur vanligt det är att någon spränger sig i luften i utkanten av landets 10:e största stad en vanlig veckodag i den månad då det är absolut minst människor i rörelse i landets städer och tätorter.

Kort sagt betedde sig människan som ringde som en idiot, men det är ändå nästan OK, idioter finns det överallt, men vad värre är så betedde sig polisen som kompletta idioter. Man kan bara gissa att de inte ville ringa SÄPO eller någon annan specialist på terrorister av rädsla för att bli utskrattade och tyckte att det var en mindre risk för åtlöje om de plockade in en sån där muselman som ändå ingen gillar. Puckon.

Uppdatering
Det var en väktare som ringde polisen, vid 14:30 och de jagade killen med påslagna sirener och blåljus. Jösses.

Intressanta omständigheter

Wednesday, January 12th, 2011

I den första boken om Modesty Blaise, Köpa henne går inte, från 1965 pratar Sir Gerald Tarrant med huvudportieren mr Manetta på Ritz i London om en gäst vid namn Abu Tahir från ett litet påhittat ökenrike. Tarrant frågar Manetta om det varit några problem med den långväga gästen, varpå Manetta svarar, i lätt förebrående ton: “På Ritz har vi inga problem, sir…bara intressanta omständigheter”.

Jag kan få den känslan med information och kunskap. Visst kan det kännas problematiskt när människor i min omgivning har fått information som de med bristande kunskap glatt missförstår och använder på ett för mig negativt sätt, och visst verkar det kännas som ett jätteproblem för världens ledare att Wikileaks läcker det som USA:s diplomater pratat med dem om, men när det gäller information och kunskap måste vi alla vara huvudportierer på Ritz i London. Vi måste betrakta det som kan uppstå till följd av att människor får information och kunskap som intressanta omständigheter, som det är vår viktigaste uppgift att hantera så att alla är nöjda.

Ritz hade inte varit Ritz om de betraktat gästerna som problem, och jag hoppas innerligt att de regeringar som betraktar sina medborgare som problem genast slutar vara regeringar.

Uppdatering:
Anna Troberg skriver, relaterat till detta, tycker jag nog, om hur det kan vara skitjobbigt att bli avkrävd en källa till uttalanden som uppfattas som tveksamma, men hur även det måste vara en intressant omständighet och inte ett problem.

Den bloggpostningen kändes nog bra att skriva

Sunday, January 9th, 2011

Rick Falkvinge har idag skrivit sin tredje anledning av fem till varför han valde att avgå som partiledare för piratpartiet, och en av sakerna jag tänker är att det måste ha varit skönt att äntligen få skriva vad han tycker om det som han uppfattar som ett ständigt huggande av dolkar i sin rygg. Eller, “skriva av sig” kanske är en bättre beskrivning.

Efter att följt organisationscirkusen på bloggar (och ibland något forum, men aldrig som aktiv) så måste jag säga att det Rick skriver stämmer helt överens med hur jag uppfattat saken. Jag bloggade ju om detta häromdagen, men nu har jag börjat fundera på det igen. Det jag undrar är vad de som gett Rick (och mig, fast för Rick) känslan av dolkaktivism själva tänkt att de gjort. Har de tänkt att kritiken de har är så viktig att den måste fram, och om ingen verkar ta den på avsett sätt gäller det att skrika högre och i fler kanaler? Kanske. Orealistiska uppfattningar om det egna jagets viktighet i kombination med oförmåga eller svårighet att känna empati är, skulle jag tro, en av de vanligaste personlighetsstörningarna man kan hitta bland aktivister i en ung organisation. Jag tror nog att detta är den rimligaste förklaringen. Alternativa förklaringar som att det är fråga om folk som vill sabotera och liknande har jag svårt att tro på, det kräver nog för mycket jobb och organisation för att någon skall orka göra det och för att det skall gå att hålla hemligt. Den omedvetna ondskan i att inte förstå vad man gör med andra däremot….

Varför bryr då jag mig om detta? Förutom att piratpartiet skadas, så kanske för att jag känner igen mig och för att frågorna berör mig personligen.

Jag har på en arbetsplats råkat ut för en person som slog ner på allt jag tyckte till om. Allt. Och trots att det mestadels var löjeväckande saker som tycktes om mina tankar (hur viktigt är det vad jag tyckt om en viss film?) så gjorde det mig till slut ändå illa, och då var det bara fråga om en person och mestadels oviktiga frågor.

Jag har också sett hårt arbetande aktivister prata skit om en ledning som de tror inte förstår och som de tycker inte gör något och som verkar urholka verksamhetens själ och hjärta. Det slutade så väl att kritiken till slut framfördes direkt (utan omvägar via internet, det är så länge sedan) och då visade sig att ledningen mycket väl förstått, men kanske inte höll med om allt, och det blev dialog som slutade i ömsesidig frustration över sakernas dumma tillstånd.

Virrigt? Slutsats:
Det är vanligt att vara omedveten om att man kan skada med okänsligt framförd kritik. Folk med narcissistisk personlighetsstörning dras till politiska partier. Djupt engagerade människor har ofta svårt att se problem med sitt agerande i förhållande till hur viktigt de anser sitt budskap vara. De är ingen slump att jag undviker politiska organisationer annat än som passivt stöd.

Underrättelseåret 2010…?

Friday, January 7th, 2011

Jag hörde med ena örat hur en radiohallåa räknade upp ett antal händelser från det gångna året. Nivån på terrorhot mot sverige höjdes, Amerkanska ambassaden övervakar svenskar, en man sprängde sig själv på Drottninggatan och misstänkta terrorister greps innan ett förmodat attentat i Köpenhamn. Såsom jag hörde det, med ena örat medan jag försökte komma på vilken fas av uppstart som kaffemaskinen hade nått, förstod jag det som att man beskrev ett orsakssamband som kanske Wikileaks avslöjat. Det hade varit något. Nu var det istället en introduktion av en intervju med chefen för SÄPO, Anders Danielsson. En OK intevju faktiskt. Han lyckades säga inga kommentarer utan att framstå som en som har allt för mycket att dölja, till skillnad från den ambassadtjänsteman på amerikanska ambassaden som skulle kommentera övervakningen av svenskar som ambassaden hållit på med.

Anders Danielsson imponerade faktiskt lite på mig när han kommenterade just självmordsbombaren i Stockholm. Någon, oklart om det var en journalist eller riksdagsledamot, jag vet inte vilket som skulle vara mest oroväckande, tyckte att det var märkligt att SÄPO inte haft koll på självmordsbombaren eftersom han uttryckt sina radikala åsikter på facebook och i öppna forum. SÄPO-chefen svarade att det ända sättet att hantera information på öppna sajter på internet så att det skulle kunna hjälpa polisen att ta fast sådana som den aktuelle självmordsbombaren är att registrera folks åsikter, vilket är förbjudet för polisen, på mycket goda grunder dessutom, och det är inte olagligt att hysa radikala åsikter i sverige (parallell till IB etc etc). Personen som han debatterade med försökte rädda sig lite men misslyckades.

Det hade varit mer intressant om man hade haft FRA-chefen i studion vid det tillfället, eftersom de tack vare en egen variant av personppgiftslagen faktiskt får registrera folks åsikter. De får nog inte se till att folk blir frihetsberövadeför fel åsikter, än, i alla fall inte av svenska myndigheter, eller i alla fall svensk polis.

Mitt moraliska dilemma

Thursday, January 6th, 2011

Jag är en moraliskt och ideologiskt driven person. Moral och ideologi går inte alltid att skilja på. Det sagt, nu till mitt moraliska dilemma:

Skall jag köpa en mjukvara (AnyDVD, testperioden är slut) som är det enda jag hittat som knäcker kopieringsskyddet på köpefilmer eller inte? Det känns helt fel att betala ytterligare några hundra för att kunna ta säkerhetskopior på filmer jag faktiskt köpt (eller som barnen fått av släkt och vänner, vanligare), men det känns också helt fel att inte ta säkerhetskopior, eftersom den genomsnittsliga livlängden för en populär film är två gnuggningar mot vardagsrumsgolvet vilket också leder till slöseri och andra tråkigheter. Att lägga ner en massa jobb på att ladda hem knäckta versioner från The Pirate Bay känns märkligt nog också fel, mest för att det tar en massa tid och tid är hårdvaluta i vårt hem.

Att blogga om det kanske är det enda som helt säkert inte leder till något.

Angående partiledarbytet i Piratpartiet

Tuesday, January 4th, 2011

Nu när Rick Falkvinge avgår och Anna Troberg tar över som partiledare kan man fråga sig vad alla de inom partiet skall göra som verkar ha haft som främsta mission att byta ut Rick. Baserat på vad jag hittills sett verkar svaret vara att antingen köra på som förut med upprörda utfall som inte sällan kräver tankemissar eller halmgubbar för att hänga ihop (Flickus Flackus Flum är upprörd över att Christian Engström vill avlöna Rick för lobbyarbete i Europa. Jo, Christians uppgift är att få förståelse för piratfrågor i europa), eller att lämna Piratpartiet för att man hört rykten som visat sig stämma (jo, jag vet att upprördheten rör fler saker under lång tid. Men ändå).

Jag har funderat en del på om det rör sig om troll i form av grå vampyrer, sabotörer som ser att det partiet de egentligen gillar förlorar på PP:s framgångar eller om det handlar om personer som måste ha det precis som de vill för att de inte skall sura som griniga ungar.

Jag tror jag haft fel. Jag tror att det handlar om människor som har andra åsikter än jag, och det kan jag respektera (till skillnad från ovanstående). Men jag kan fortfarande inte förstå, på nivån att det känns som att de upprörda rösterna når mig från en annan dimension, en dimension där Ricks tillkortakommanden ses som så allvarliga att inget, inte ens en valframgång, varit viktigare än att angripa Rick, styrelsen och alla andra som gjort fel så hårt man kan.

Tala om när ni landar.

Nattar barn och bloggar per telefon

Monday, January 3rd, 2011

Det här är egentligen mest ett test för att se hur det går att blogga per telefon, men jag är så förundrad över Ungerns medielagar att det blir det som jag försöker länka till: Ungern avskaffar yttrandefrihet, men bara för sånt som kan vara dumt eller skadligt, förstås

Ja, det var det. Ni tre som läser bloggen får alltså börja vänja er vid att den uppdateras och att den kommer att innehålla telefontypiska felstavningar.

Nu har barnen somnat.